Det börjar i det som saknas – Designverkstadens koncept och ideér

Deltagare i Kreativa Norrlands designverkstäder arbetar med sina konceptmodeller under presentationsdagen i Umeå. Foto: Ida Carlberg

En plats man går förbi utan att stanna. En yta många glömmer bort eller inte lägger märke till. I Robertsfors och Vännäs har de platserna blivit startpunkten för något nytt. Genom designverkstäder i projektet Kreativa Norrland har studenter, kreatörer och lokala aktörer tillsammans förvandlat idéer till koncept som kan få fler att röra sig, mötas och se sina platser med nya ögon.

Kreativa Norrland är ett utvecklingsprojekt som utforskar hur kultur och kreativt arbete kan forma framtidens samhällen i norra Sverige. En del av satsningen är Designverkstäderna – där designers, konstnärer, studenter och andra kreativa aktörer samlas för att arbeta med platser, i det här fallet Vännäs och Robertsfors. Tanken är att undersöka hur platserna kan utvecklas genom nya perspektiv och samskapande processer.

Designverkstäderna är en del av det europeiska initiativet New European Bauhaus, där hållbarhet, estetik och inkludering kopplas samman i utvecklingen av framtidens livsmiljöer. Här blir design ett verktyg för att skapa mer levande och meningsfulla platser – tillsammans med dem som använder dem.

Det kan handla om en sträcka mellan två punkter. Ett område som känns tomt. Men också en plats som skulle kunna vara något annat. Det var där arbetet började. Deltagarna har tittat närmare på just denna typ av platser. Inte för att lösa ett tydligt problem, utan för att utforska möjligheterna. Det tog inte lång tid innan perspektivet skiftade.

Foto: Ida Carlberg

När tåget kommer och vad som välkomnar

I Robertsfors började en av grupperna med att titta på hur orten hänger ihop – eller snarare, hur den inte riktigt gör det än. Mellan platserna finns något otydligt. Något som saknar riktning.

– Vi vill knyta ihop Robertsfors, säger Anna-Karin Gustafsson, inredare och stylist.

Idén som Anna-Karin, tillsammans med Elena Rozarenova, designer, Amanda Rova, arkitektstudent och Isabell Wikman, student inom industridesign, kom fram till var en slinga. Ett stråk som binder samman platser, men också berättelser. Genom material, färg och form hämtade från orten och den lokala industrin, skulle något nytt bli synligt i det som redan finns.

Rörelsen i sig är upplevelsen. Berättelser om platsens historia som kan leva vidare, och andra små inslag som gör att Robertsforsbor inte bara passerar, utan interagerar. Det behöver inte vara komplicerat.

– Det finns mycket potential. Med enkla medel går det att göra att orten upplevs annorlunda. Mer inbjudande och genomtänkt, säger gruppen.

Hos en annan grupp som arbetat med Robertsfors har arbetet fokuserats på framtiden.

Mot tåget. Mot ankomsten.

Vad händer egentligen när någon kliver av tåget i Robertsfors? Vad möts de av och vad säger det om platsen?

Hos Johanna Forsberg, designer och konstnär, Astrid Hainzl, arkitektstudent, Susanne Fahlén Hörnberg, grafisk designer och Elin Niss, student inom industridesign, handlar idéerna mer om att skapa något mer än en transportsträcka. Vägen vidare ska kännas. Synas. Upplevas.

– Vi har kommit fram till att det går att skapa miljöer som utlöser alla sinnen, säger Johanna entusiastiskt.

Ljud, ljus, doft. Årstider som förändrar upplevelsen över tid. Det återkommer också i flera grupper: att det inte går att skapa en plats med identitet för människor, utan människor.

– Vi har försökt ta reda på hur människor knyter an till Robertsfors identitet. Den känns stark, men inaktiv. Det finns mycket man kan göra och jobba med, säger Astrid.

Susanne håller med Astrid och tillägger:

– Det är svårt att bygga en identitet åt någon. Det måste göras tillsammans.

En plats som växer med människor

I Vännäs tar berättelsen en annan riktning. Här handlar det inte bara om att röra sig genom en plats – utan att stanna i den. Att skapa något som lever över tid.

En grupp arbetar med idén om ett kunskapsstråk. Tove Jakobsson, student inom industridesign, Sybil Sundling, jobbar på gård, Gabriel Larsson, student inom samhällsplanering, Stina Wallin, designer inom trädgård, och Jenny Opheim Johansson, arkitektstudent, har tagit fram ett koncept av en plats där barn och äldre möts, där berättelser byggs och förs vidare. Det som skapas idag kan återbesökas imorgon.

– Vi har skapat förutsättningar för att skapa en berättelse tillsammans och ett sätt att förmedla kunskap genom upplevelser, säger gruppen.

Det är inte en färdig plats, utan en process av deltagande och inkluderande. Något som växer i takt med människorna som använder den.

– Det är i det lilla som det stora finns, säger Jenny.

Det öppnar upp för samarbete mellan generationer, där äldre kan lära de yngre och vice versa. Barn kan bidra för sin framtid, samtidigt som de kan lära av och lära de äldre. Tanken är att skapa förutsättningar för kreativitet.

Ibland börjar det ännu enklare. Med en känsla av avsaknad. En grupp beskriver platsen i Vännäs som naken. Karg. Svår att motivera sig till att besöka. För Stina Nilsson, serietecknare och illustratör, Eva Juneblad, glaskonstnär, Harriet Edeholt Öberg, gårdsbutiksarbetare, och Julia Norén, designer, är svaret på tomheten något levande.

Körsbärsträd som blommar. Växtlighet som förändras över säsonger. En "rosa tråd".

– Vi ville hitta en anledning för människor att komma ut, göra naturen till målet. När du kommer dit ska du må bättre. Det är en liten tröskel, men du behöver något som drar dig dit. Ett varför, säger Stina.

När något väntar på en plats förändras också relationen med den. Man går inte bara dit, utan det skapas en önskan och en vilja att vara där. Att inkludera människor i skapandet, och göra platsen till en aktivitet kan bidra till människors varför och främja engagemang.

– Man kan plantera träd när man är liten och sedan komma tillbaka till samma träd senare i livet. Det gör att folk vill återkomma till platsen, säger Eva.

En öppning för något mer

Det som förenar gruppernas idéer är inte vad de är – utan vad de gör. De skapar rörelse, möten och en känsla av tillhörighet.

Och kanske det viktigaste – de är inbjudande. Inte bara för att vara på en plats, utan att vara med och forma den som invånare. Göra platsen till din plats.

– Om man själv har hjälpt till att skapa något vill man också vårda det, säger Amanda som ett sista sammanfattande ord av gruppernas koncept och idéer.

När grupperna presenterar sina idéer för kommunerna och andra aktörer under eftermiddagen var det tydligt att deras idéer och koncept var potentiella möjligheter. Många frågor och tankar – ett samskapande i realtid. Med öppningar.

Öppningar för samtal, för samarbete, för nästa steg framåt.

Kanske är det där det börjar. Inte i en färdig plats, utan i att någon ser möjligheten och tar chansen att det kan bli något mer.

Text: Ida Carlberg